Anna var djupt inne i en revolutionär kommunistgrupp som utförde olagliga aktioner.
Ingen visste att hon i hemlighet var en Säpo-informatör.
I fyra år sålde hon information om demonstrationer och pekade ut ledarfigurer, som greps av polisen. Hon ska ha satt dit en vänsterextremist som byggt upp en arsenal med automatvapen.
Sedan gick något snett. Anna började hota sin Säpo-kontakts familj.
Dagens ETC:s granskning ger en unik inblick i hur Säkerhetspolisen jobbar med betalda källor i små, slutna organisationer.
Och varför någon blir en informatör.
Det är upprorsstämning i den svenska vänstern. LO och Svenskt näringsliv har gjort ett gemensamt utspel om att begränsa strejkrätten. Tusentals vänsterprofiler, kulturpersonligheter och fackliga aktivister samlas på Norra Bantorget i Stockholm för att protestera. Demonstrationen heter Strike back – slå tillbaka.
Slagorden ekar genom huvudstaden i sommarvärmen. Trots den massiva folkmängden går allt lugnt till. Men i vimlet med vänsterengagerade människor den 25 augusti 2018 gömmer sig också militanta grupperingar. De har hemliga planer att skapa störningar i centrala Stockholm genom att ockupera viktig infrastruktur.
När den stora fredliga Strike back-demonstrationen är över marscherar en utbrytargrupp med flera hundra personer, många av dem maskerade, mot Centralstationen. När de svänger in på en förutbestämd tvärgata står där redan kravallpoliser med sköldar och hjälmar uppradade vid ett stålstängsel. Batongerna är redo.
– Polisen hade full koll på våra planer och var beredda på konfrontation, berättar en aktivist som var på plats i Stockholm city för åtta år sedan.
När demonstranterna försöker ta sig igenom avspärrningen utbryter tumult. Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet.
Aktivisten berättar att polisen vet exakt vilka personer som är ansvariga för att styra utbrytargruppen med maskerade aktivister. De ledande organisatörerna, som hållit sig längre bak i leden och inte varit aggressiva vid frontlinjen, grips ändå på plats.
– Vi var bara några få personer i arrangörsgruppen som kände till planerna. Nu i efterhand misstänker jag att det var Anna som läckte till polisen.
Dängde kaffekoppen i väggen
Under våren 2026 går ett skvallersus genom det utomparlamentariska Sverige, den radikala vänstern som Säkerhetspolisen, Säpo, i sina rapporter kallar för en autonom miljö. En kvinna i det autonoma ledet har i fyra år varit informatör åt Säpo. Det sensationella beviset finns i en förundersökning och en tingsrättsdom. För det är inte bara kvinnan själv som säger det i polisförhör och i rättssalen – utan uppgifterna bekräftas också upprepade gånger av kommissarien som var hennes hanterare. Eller som det heter internt på Säpo: källdrivare.
Det är ett erkännande som är unikt från landets mest hemliga myndighet.
Men ingen vet exakt vad hon berättat för polisen. Och alla hennes forna kamrater ställer sig samma fråga:
– Jag vill veta varför hon gjorde det. Jag kan inte förstå det, säger en aktivist.
Kvinnan, som vi kallar för Anna, är idag 31 år gammal. När hon är 15 år börjar hon – lockad av social gemenskap och hat mot kapitalismen – engagera sig i olika vänsterorganisationer. Och under andra hälften av 10-talet har Anna inifrån en hårdför skånsk grupp sålt uppgifter om sina kamrater. För tusenlappar och bensinmackskaffe.
Innan Säpo kommer in i bilden är Anna en ung vänsteraktivist i en mellansvensk stad. Hon engagerar sig i Syndikalistiska ungdomsförbundet, Suf, och 2016, när hon är 21 år, syns hon längst fram i ett första maj-tåg med en banderoll. Vid ett tillfälle håller hon tal på en politisk manifestation.
Robert, som egentligen heter något annat, sitter i styrelsen för Syndikalisterna, Sac, i samma mellansvenska stad. När han idag frågar runt i organisationen är det ett fåtal som kommer ihåg Anna. Hon hade många idéer – men väldigt lite blev gjort. Och hon hamnade ofta i konflikter.
– Vi har fortfarande en kaffefläck kvar i lokalen efter henne. Under en hetsig diskussion kastade hon koppen i väggen och rusade ut. Det var det sista vi såg av henne. Det var 2016. Polisen: ”Jag hatar också NMR”
Den unga kvinnan flyttar till Malmö, en stad hon besökt flera gånger och där hon känner människor inom den autonoma vänstermiljön. Rörelsen är vid tidpunkten stor i Malmö och Lund och hon börjar engagerar sig lokalt, först i Suf och sedan ännu längre ut på vänsterkanten. Det är då hon blir vän med aktivister inom Antifascistisk aktion, Afa, och Autonomous revolutionary nordic alliance, Arna.
Aktiviteterna i Skåne är högintressanta för Säkerhetspolisen.
– Det var väl smidigt för dem att ta någon från landet som inte var så känd i miljöerna här, funderar Anna om varför just hon hamnade på Säpos stadiga lönelista.
Dagens ETC har under tre veckor haft kontakt med Anna via telefon, sms och e-post. Enligt henne är det en specifik händelse som leder till att hon blir Säpo-informatör. Hon berättar att hon i september 2016 blir misshandlad av medlemmar från Nordiska motståndsrörelsen, NMR, i samband med att nazisterna delar ut flygblad. Direkt efter får hon stöd och hjälp av en förstående kvinnlig polis som söker vänskaplig kontakt.
Och några månader efter misshandeln ringer samma poliskvinna.
– Hon sa: ”Jag är svart och gillar inte heller NMR.” Och ville prata om det, inte utreda att jag fått stryk. Hon ville mest träffas på en fika för att prata skit om nazister. Så gör de alltid, hittar på att de är lika en själv. Eller så säger de typ ”min dotter är också vegan”, berättar Anna.
Telefonsamtalet kommer inför att Anna ska åka upp med en så kallad kravallbuss från Malmö till Stockholm för att konfrontera en stor NMR-marsch i november 2016.
– Jag blev först rädd, om jag ska vara helt ärlig, och tänkte: ”Shit myndigheterna har koll på mig, de vet vem jag är.” Snuten brukade ringa runt och psyka vänsteraktivister, antingen att de ville visa att de höll koll eller att de bjöd på fika för att få information. Det är många som har varit med om samma sak, jag känner minst tio stycken. Jag tackade nej till att ses på en fika.
Men efter att hon funderat ett tag inser hon att hon behöver pengarna. Och ringer själv Säpo i Malmö. Där får hon kontakt med kommissarie Åke, som kommer att bli hennes källdrivare i fyra år.
– Jag har fått betalt för det har varit en yrkesrelaterad relation. Säpo kan bjuda på lunch och sedan kan Säpo betala ut småpengar om du lämnar tips, det är inget konstigt, berättar Anna ett decennium efter de första samtalen.
5 000 i månaden Anna säger sig idag leva med en extrem hotbild och vill inte att Dagens ETC skriver om hennes nuvarande livssituation, vad hon gör eller var hon bor. Hon säger att hennes ”Säpo-projekt varit legitimt och med bra arbetsvillkor” och att det inte bara varit pengarna som fått henne att kliva över till andra sidan. Utan kamraternas radikalisering och våldseskalering: ”De begick brott och fick andra att begå brott.”
– De kunde vara våldsamma mot poliser vid demonstrationer. Jag kände att det gick över en gräns. Du kan ägna dig åt aktivism men du behöver inte hota folk och beväpna dig. Det blev för våldsamt. Vi var i Norge och någon snut fick en spark i ansiktet. Ja, det var den sortens grejer.
Hon berättar detaljerat om samarbetet med Säpo-Åke, som egentligen heter något annat, och hur hon ”infiltrerar den autonoma vänstern” i Malmö och Lund. Duon ses ungefär en gång i veckan efter att hon varit på möten med sin grupp. De köper svart kaffe på en bensinmack, kanske någon ostmacka då och då, sitter i hans bil och pratar, och Anna lämnar över tjocka luntor med pappersanteckningar om aktivistträffar och sitt umgänge med vänsterpersoner. Hon antecknar allt för hand.
– Jag har bara gott att säga om hur Säpo varit mot mig. Jag fick 5 000 kronor i månaden, någon fika här och där, för att jobba kanske tre timmar i veckan åt dem. Det var ett bra extrajobb. En gång fick jag hjälp att låna boende för jag blev bostadslös. Om det var större saker fick jag mer. Till exempel fick jag 20 000 kronor när jag var på ett G20-möte. Jag var i Köpenhamn, Hamburg och Paris. Jäklar vad jag åkt buss och gått på demonstrationer. Tyskar på kravallsemester
Ex-informatören berättar om kravallbussar, som hon kallar det, och säger att ”det är kul att gå på demonstration eller kravall”. Anna nämner några av de resor och aktioner hon sålt information om: protesterna mot NMR-marschen på Bokmässan i Göteborg 2017, G20-toppmötet i Hamburg samma år, och – Strike back i Stockholm 2018.
– Vi åkte på demonstrationer i bussar med internationella aktivister, från Norden och Tyskland. Vissa av dem hade kravallsemester som livsstil och hade kontakter i Italien och Grekland. Jag träffade folk från hela världen. Kravallbussarna är varför Säpo var så intresserade. De som arrangerade busskonvojerna var bra på att hitta människor villiga att begå brott. Polisen kunde gripa folk inför demonstrationer om de hade koll på vem som gjorde vad, vem som var mer våldsbenägen eller när det kom till exempel en känd Afa-kille från Danmark. Om de inte greps identifierades de och noterades.
Om de inte vill bo bland lägenheter kanske staten kan hjälpa dem med flytten ut till glesbygden?